Det är April.
På dem flesta ställena i landet är snön bort smält för längesedan och vårens alla blommor har redan hunnit vissnat. Man har bytt till sommardäck och kör med nedvevade rutor samtidigt som sommarplågorna spelas på radion.Grillarna har använts flitigt och den första flaskan med tändvätska har redan tagit slut. Man äter vattenmelon och njuter.
Allt det här känns avlägset just nu.

I Hemavan är midvintertid här och Jul känslorna har kommit tillbaka. Ett extra underställ, buff och fortfarande frusen. Jag gillar det.
Lavinsäkerhet.Oändligt mycket möjligheter.Snöstorm.

Snön ligger djup, dimman ligger tjockt, berget står öde, det är du och några få andra som tagit sig ut för att hitta på någonting med dagen. Det är tyst och stilla. Du hinner reflektera över saker som du inte tänkt på tidigare och du tänker nästan mer på andra saker än på skidåkningen. Även fast man verkligen måste tänka på hur man göra när man åker för man känner sig som en nybörjare så är hjärnan någon annanstans och snurrar. Det är sånna här dagar man inte åker så många åk, men ändå utvecklas som mest som skidåkare. Det är sånna här dagar som jag gillar.

Det är även sånna här dagar som kameran tas fram. Man tar någon bild och förundras över hur annorlunda någonting kan ses med en kamera jämfört med ögat. Och det är sånna här dagar man undrar hur alla andra ser på saker och ting? Jag hoppas ni tycker det ser bra ut och att ni gillar det ni ser, för nu fram över kommer det bloggas mer och mer. Ett lavinstaket, genom pappas kamera. Ett perfekt ställe att bygga hopp sett från mina ögon. Pappa har fokus på ölen, jag har fokus på vad som händer utanför. Pappa är utanför, han ser mig, jag ser det här.

Brunni, andra sidan, fiendens mark, ja kalla det va du vill men i bland så är det bättre en vad man kan tro om vi säger så. Vi kan också säga som så att en dag i solen, med klar på blå himmel, snö på marken, en ny byggd kick, folk som klättrar på bergsväggarna kan också vara bättre en vad man kan tro och sen lägger du till en picknick på det. Det kan vara helt fantastiskt, så bra att det knappt kan vara sant, ja även nu när man tänker på det så här i efterhand så kan det vara svårt att förstå hur bra det faktiskt var. Och ju mer man tänker på det desto bättre blir det.
Hur bra jag, Kajsa, Oskar och Mattias hade det på årets första vår dag kan du se här nedan i bilderna. Topp 3 icke puderdagar denna säsong.

Jag och Kajsa satte oss i bilen, körde till flygplatsen och mötte upp med mamma och pappa, vi packade in dem och fortsatte våran resa till Österrike. Det var ny ort och ny tävling som stod på schemat, det var ytterligare en sån där kvaltävling som skulle köras och fort skulle man köra den. Det var en tävling som skiljt de andra tävlingar ja kört denna säsong, allt handlade bara om tid och inget annat. Snabbast ner och du hamnar högst upp på pallen, simpelt tänkte jag. Men ack så fel man kunde ha, 1500 fallhöjd, 4,6 km långt och 1,5 km stakning på slutet..det är allt annat än simpelt det. Låren brände nå djävulskt och jag var pissnödig och spyfärdig när jag kom jag i mål på tiden 7.09min. Här är bilder från den sista helgen i Februari månad, den helgen då jag körde “Störtgalopp”
Stor publik, men större att ha mamma och pappa i publiken.Ett varierande resultat, men snabbaste tiden va snabb. Mer kan inte sägas.

När man inte blir filmad kan man fota dem som blir filmade. Det här är bilder från en dag på Brunni någon gång i vinter. Matilda, Daniel och jag stod för åkningen, Simpa stod med lilla kamern och Bergman som vanligt med sin stora kamera. Ett par sekunder på film, sen en lunch på hytten, sen ut igen. Även fast inte solen skiner så får man ju inte ligga på latsidan, då blir inga editsar gjorda. 

Vissa dagar är åkningen på topp, snön är bra, glädjen är där och allt är som det ska. Sen så ska man börja fiffla med en kamera och försöka samla alla dem där känslorna man har inom sig på bild. Ibland går det ibland går det inte, ibland blir det ett bra resultat ibland blir det bara skit, ibland hamnar fokusen där den ska och ibland helt fel. 

Det är kanske Verbier, Chamonix, St.Anton eller Engelberg man tänker på när man tänker på alperna. Det är inte super vanligt att Morgins är första namnet som dyker upp när man ska “name droppa” orter i alperna. Men i vart fall så var det till Morgins jag skulle till nu. Det skulle vara tävling, det skulle vara bra väder och det skulle vara kul. Det blev dåligt väder och det blev ingen tävling, men kul hade vi i alla fall.

Här är bildet från en dimmig helg i Morgins, lite osäker på om det var vädret som gjorde det dimmigt eller om det var Gammeldansken..

Snön vräkte ner och tiden stod stilla.Olle va glad och bjöd på choklad! Alla helger borde innehålla en solnedgång tycker jag.

Ibland hittar du inget på flera dagar, du söker och söker men det finns ingenstans. Du tar dig långt utanför liftsystemet för att hitta vad du letar, men flera timmars turande kan vara förgäves. Man undersöker alla hörn och kanter på berget, men hittar det inte. Ibland känns det som att man håller på att bli tokig , abstinensen tar över och man tar till sprit. Och som vanligt finner du ingen lycka där heller..

Men plötsligt en dag så finner du vad du letat efter. Du finner inte bara lite, utan du finner mycket. Du finner det inte långt bort från systemet, du finner det i det. Det du letat efter finns där, alldeles nära dig alldeles omkring dig. Det du letat efter finns under liften. Tack för ett bra djup, tack för en bra dag, tack för att jag inte behöver leta längre.

Vissa dagar så tar tiden slut, klockan blir 16.00 och liftarna stannar för dagen. Det är ungefär runt den här tiden på dygnet som “sucken” kommer. Kroppen börjar göra ont, fötterna och huvudet värker. Man ångrar att man inte tog en extra lunch macka med sig upp, för energin dalar.
Det är då det plingar till i mobilen och Fabian har skrivit ” Do you wanna join to the trampoline hall tonight?” Och plötsligt kommer energin tillbaka och fötterna har aldrig känts bättre, huvudvärk vad är det..

Här är bilder från en kväll då Fabian smsat och energin var på topp.

Det finns olika typer av berg, stora berg, små berg, farliga berg, spetsiga berg och sen bergen i Chamonix.
Jag är uppvuxen på den Norrländska landsbygden, där är det högsta berget inte mycket högre än den högsta tall som står bredvid. Så då tycker man att fjällen inåt landet, där, ja där finns det stora berg. Sen åkte jag ner till alperna, fick typ en chock. Allt var så stort, enormt mycket större än fjällen och man var konstant livrädd bara av tanken att berg kunde vara så höga. Samma känsla som jag fick då, första gången, fick jag nu när vi rullade in med bilen i Chamonix.

Chamonix har alla typer av höga berg, för små berg det finns inte där. Det är svårt att förklara och svårt att visa, men här är lite bilder från en helg jag spenderad på dessa berg.
Man inser hur liten man är och hur stort allting annat är. Världen är mäktig.

Aiguille du midi, ett av dem höga bergen. Inte det högsta, bara nästan. Kollar ut och förundras.Kollar tillbaka och ler.Tack för denna gång, vi kommer definitivt ses igen du och jag Chamonix.