Snön ligger djup, dimman ligger tjockt, berget står öde, det är du och några få andra som tagit sig ut för att hitta på någonting med dagen. Det är tyst och stilla. Du hinner reflektera över saker som du inte tänkt på tidigare och du tänker nästan mer på andra saker än på skidåkningen. Även fast man verkligen måste tänka på hur man göra när man åker för man känner sig som en nybörjare så är hjärnan någon annanstans och snurrar. Det är sånna här dagar man inte åker så många åk, men ändå utvecklas som mest som skidåkare. Det är sånna här dagar som jag gillar.

Det är även sånna här dagar som kameran tas fram. Man tar någon bild och förundras över hur annorlunda någonting kan ses med en kamera jämfört med ögat. Och det är sånna här dagar man undrar hur alla andra ser på saker och ting? Jag hoppas ni tycker det ser bra ut och att ni gillar det ni ser, för nu fram över kommer det bloggas mer och mer. Ett lavinstaket, genom pappas kamera. Ett perfekt ställe att bygga hopp sett från mina ögon. Pappa har fokus på ölen, jag har fokus på vad som händer utanför. Pappa är utanför, han ser mig, jag ser det här.