WILLIAM LARSSON

Precis som vanligt springer tiden bara förbi och man kan inte låta bli att förundras över hur fort det kan gå. Va händer med mitt liv, det är som om man lever i en film och någon har råkat komma åt snabbspolnings knappen. Det är som om man lever i en snabbspolad film som går på bio. De händer saker hela hela tiden, man hinner inte fylla på näven med popcorn, filmduken är lite för stor så man vet inte riktigt vart man ska kolla för att inte missa någon detalj och man hinner inte gå på toaletten för då är det garanterat att man missar något, ungefär så känns det.

Sovmorgon det hinns inte med, stor och godfrukost kan man glömma och borsta tänderna får man göra på väg till liften. Man hinner inte med lunchen, den äts i liften och man hinner med att vila ut mellan åken. Man hinner inte med att fota, men anledningen till det är mest att man inte hann med att packa ned kameran i ryggan på morgonen.
Det här är bilder som beskriver min senaste tid. Det här är bilder som är tagna med min mobil.
En svåger, en Jonathan, en Markus, en massa snö och en himla massa lycka.För fler bilder som är tagna med min mobil, så kika in här tycker jag http://instagram.com/william_larsson/

Man läser ständigt väderleksrapporterna om man är intresserad utav vad det ska bli för väder kommande dag. Man ser hur mycket nederbörd som ska komma, vilken temperatur det ska vara och om solen ska titta fram eller inte. Och man hoppas så klart att man kan lita på vad man läser, oftast  kan man inte lita på det som står, inte ens nästan. Där av anledningen varför jag inte läser väderleksrapporterna, jag kollar ut genom fönstret på morgonen och utgår därifrån.

När jag kollade ut genom fönstret den här morgonen så hade man kunnat tänkt sig att ligga kvar lite extra länge i sängen, ta det lite lugnt och äta en god frukost. Ja, så hade nog många andra människor också gjort en dag som denna. Mulet, flatljus och snöfall är tre saker som många inte tycker om när de ska upp och åka skidor, men något som jag tycker väldigt mycket om. För då är berget tomt! Oskar, Jonas och jag. Det var vi och några få andra som spenderad dagen långt under ytan på den snö som fallit. Tub-djupt, när snorkeln inte räcker till.

Bergman åker ner, packar upp kameran och ställer in inställningarna. Sätter upp tummen i vädret och man droppar in på 10.
Man droppar in och hoppas att man åker rätt och att man åker fett. Ja, sen hoppas man ju också på att det fastnade på film. Blev det bra får man en till tumme upp från Bergman. Sen är det dags för nästa åkare, några ord över walkie-talkin.
Han får 10 sen droppar han in, det är Furberg som kör och efter honom kommer Matilda, så rullar det på.

“Vanliga” snowboardåkare går till affären och köper sina brädor, eller ja nu beställer dem flesta sina från internet butiker. Daniel Furberg han är ingen “vanlig” snowboardåkare, han kör på sina egna brädor. Men här kan du som “vanlig” beställa din Furberg bräda!  http://www.furbergsnowboards.com 

Med snö kommer glädje och med sällskap kommer skratt, det är ett som är säkert. Det är även säkert att den här dagen var djupt, kall och lång. Men kändes på tok för kort ändå. Det är ofta så, att de bästa dagarna är förkorta. Det är också så att dem bästa dagarna så glöms kameran bort och hinner inte fota så mycket, så var det den här dagen. Det här var en bra dag.
Erik Holmgren – Snowman

Vart man en åker förväntas man att få bra väder. Det är sällan man åker till ett ställe och hoppas på att det ska vara molnigt liksom. Nä, man åker dit i tron om strålande sol och cirka 5 minusgrader. Så där lagomt att snön håller sig kall på berget, men börja smälta på uteserveringarna i eftermiddags solen. Ja nått i den stilen, det är precis vad man inte får på alla “skidsemestrar”, det är ett som är säkert. Jag besökte Verbier. Det var exakt så där man inte önskar sig. Fast bra ändå på något sätt.
Det finns ingen anledning att inte le en dag som denna! Cheers!

Vänner är vänner.
Och med vänner delar man saker med, en hel del skidåkare snackar om “no friends on a powder day”. Men det är just då man vill va vänner med alla ju. När glädjen är total och skidåkningen bättre än så. Då kan man ju inte vara osams med någon.
Sen vet ju alla också att delad glädje är dubbel glädje. Och det är så mycket mer än att sitta inne med alla glädje själv. Ja typ som en godis påse, man kan lätt trycka i sig hela påsen själv utan att säga något till någon annan att man har en godis påse. Men om man skulle få för sig att dela så skulle flera kunna ta del av det goda. Dock så är en godis påse lite mer exklusivt här nere än skidåkning, men ni förstår.
Så här såg en dag med gänget ut. 

Julen i mitt liv spenderas med min familj, punkt. Så är det. Vart vi än är i landet på just denna dagen så är vi med varandra. Denna gång hamnade vi i Jönköping. Staden där min Storasyster Stina bor. Ja och sen bor det ju en hel del andra människor där som till ex hennes pojkvän och deras barn. JA, jag firade Julen med barn. Eller nä jag firad Julen med två barn! Japp, första gången i hela mitt liv jag inte var minsta barnet. Första Julen i hela mitt liv jag inte fick mest klappar, första Julen som var annorlunda helt enkelt. Men jag antar att annorlunda kommer det vara från om med nu. Men vad gör det!
Större familj = Större kärlek och så här såg Morbror och farbror Williams Jul ut, punkt slut.Hela familjen samlad vid pepparkaksbak, traditioner är traditioner.Titta det snöar och ja det snöade. Traditioner är traditioner.

Du har tagit på dig en tröja för lite, du fryser. Du glömde snö låset och får snö innan för jackan, försöker febrilt få ut snön, du tappar handsken och måttet är rågat. Men FY tusan vad jag ÄLSKAR det!! Snö överallt och snö i ansiktet, de kommer in lite i nacken och det glider ner längs ryggen, det ilar till och du vet inte om det är av snön eller av glädjen. Du vet ingenting om någonting men du vet allt ändå. Du är obegripligt lycklig och bara skrattar och ler och skriker ut “Jag vill ha mer, Jag ber!!”.

En dag i snön för ett par dagar sedan, ni som vet hur det känns ni känner igen er. Ni andra hoppas jag kan förstå. Det här är skidåkning, det här är på riktigt. 

Förra säsongen gick det inte en dag utan att jag såg en Gopro. Alla hade en på sig kändes det som, en del hade till och med flera på sig. Jag följde med strömmen och gick å köpte en. Det här är några bilder tagna med den, en mulen dag i början på December. Att åka själv en mulen dag är oftas helt okej bra, men sällan så där extra. Men en mulen skiddag när du åker med ett glatt gäng så är det helt annat. Ett stort leende och mycket skratt, en del krascher och några backflips! 

Tiden bara springer förbi i vanlig ordning. Även fast man har dö tråkigt så går tiden fort, kanske beror det på jag just nu befinner mig i alperna. Och sen när man har kul, ja då går tiden ännu fortare. Jag befinner mig i Engleberg, samma som förra året fast nu med sällskap. En flickvän, vid namn Kajsa. Ja och sen är det ju en hel del andra sköna människor här nere. Människor som ni kommer få se bilder av här kan jag tänka mig.
Nytt för i år är att jag har skaffat mig ett jobb, ditt måsta jag kila nu. Hej så länge!Försök till snö, försök till lycka.