WILLIAM LARSSON

Alperna och allt runt omkring det har varit bra. Men med en stor längtan hem, så åker man hem. Skönt att vara hemma, men hemma denna gång blir inte hemma för att stanna hemma. Runtresande och semester livet fortsätter för det. Skellefteå, Gällivare och Kiruna hanns med denna gång. Ett vårigt Skellefteå, alpin comeback, fika och vänner. Ett kallt och snöigt Gällivare, en syster med barn och ett nybyggt hus. Skidåkning på Dundret och kalla tår. Sen ett vindstilla Kiruna, tre dagars skidåkning och en hel drös med vänner. Sjuk kul att se er alla igen! Här är en Bob berg, han åker räcken och hoppar hopp, han gör det bra också, så lite tårta på det.

När man är på resande fot så får man se mycket saker och man får upptäcka mycket saker. Ibland så får man se så mycket på en och samma gång, så att det nästan är svårt att ta in vad som riktigt händer. Man vet inte vad man ska kolla på och man kan liksom inte sluta kolla heller. Man får se städer, byar och en massa människor, en massa människorna som man inte har någon som helst aning om vad de är för människor, de är liksom bara där. Vissa människor man ser ute i världen är först bara människor, sedan lär man känna dem och de blir till vänner, ja sånna där riktigt bra vänner som man kommer ha för evigt och alltid.

Jonas som ni ser här nedanför, han var en sån där människa som blev till en vän. Han blev till den vän jag åkt mest med under denna säsong och förhoppningsvis den jag kommer åka mest med under kommande säsonger! 

Airolo resa nummer två var bra, det var blå himmel, strålande sol, djup snö, bra snö,snö upp på knäna och snö upp i ansiktet, inte snö innanför byxorna. För jag har nya hängselbyxor. En pappa som är på besök, en pappa som är glad när han åker och en pappa som fotar mig när jag åker. Också en Mattias på besök, en Mattias på telemark, en Mattias som ramlar i bland, men det gör vi alla.

Airolo resa nummer två var en heldag och en riktigt bra dag. Så här såg denna dag ut i lite bilder fotat av mig och min pappa.

I bland kan man se flera mil. Med  klar sikt och klar blå himmel så ser man alla berg runt omkring, man ser folket och man ser verkligen hur kul de har när de åker. Denna dag så såg man inte fler mil, man såg knappt en meter. Man såg inte berget man stod på och så klart inte något annat berg heller för den delen. Det var knappt några människor ute och dem som var ute, ja dem såg man ju knappt. Men de människor som såg oss kollade nog extra mycket, för vi var lika glada som vanligt och åkte precis som vilken annan dag som helst. Det var en bra dag på det vita i det vita. 
En Pappa kom ner på besök, han hade så klart med sig det där leendet han alltid har på sig när han är ute och åker, även kameran fick följa med denna gång med. Det är han som står för bilderna ovan och det är han som åker på bilden här nedanför.

I år verkar snön inte vilja landa där man befinner sig, den landar alltid någon annan stans. Och det är ett ständigt letande och sökande efter vart det där andra stället är. Men som tur är så är alperna lätt att färdas i, här är en väntan på en tågstation. Vi väntar på tåget som ska ta oss till den där snön vi väntat på.

Klockan 06.00 ringer alarmet. Man går upp, går ut och sätter sig i en bil. Det blir en bilfärd i lite drygt en timme, på vägar man aldrig åkt på, till ett ställe man aldrig varit på. Genom en tunnel och ut på andra sidan.
På andra sidan tunneln fanns det snö, jag hade aldrig sett så mycket snö och det var så mycket snö att man inte kunde se något annat förutom snö. Mitt i alla snö ligger en liten ort som heter Airolo och det var slut destinationen på våran resa. Och det var början på en riktigt riktigt bra dag.

Här är några få bilder från en bra dag med bra folk i bra snö.
Blå himmel, sol och puder..det duger!

När man tar fler åk än bilder på en dag, så är det en bra dag!

Alla bilder behöver inte vara i färg, alla bilder behöver inte vara lika bra.Alla texter behöver inte vara långa,, de behöver inte vara intressanta heller och i bland så behövs dem inte alls. Det här är ett inlägg där bilderna är utan färg och texten är kort. Men jag hoppas att du gillar det ändå.

Jag hade inte hört så mycket om Disentis, jag hade hört att det var en liten by i en stor dal med ett stort kloster med en massa munkar i. Men jag antar väll att det är något man hör om varje lite by här i alperna. Jag tycker de flesta byar i sig här nere är väldigt lika varandra och att det är människorna i byn som gör den speciell liksom.
I Disentis var mina vänner från Kiruna och det var dem som gjorde Disentis speciellt.

De är sånna där människor som är svåra att beskriva, alla är olika, alla tycker olika och uppför sig helt olika. Dem är som pusselbitar i ett skit stort,skit svårt pussel, ett pussel som är svårt att sätta ihop, men till slut får man dit alla bitarna och det bildar en gemenskap skulle jag säga.. En gemenskap för skid-och snowboard åkning, en gemenskap för skratt, glädje och lycka.
Och att bara vara, ja man kan verkligen vara sig själv när man är med dem!
Fanny och Antons pusselbitar går väldans bra ihop.
En dags filmande och en dags hajkande med Viktor och Kajsa.
Tack för en riktigt riktigt bra toppenhelg. Vi syns i Gränsen!

Bil, buss och tåg tog oss till ett annat land. Ett sånt där land som har stora berg, bra skidåkning, lederhosen, öl och god korv. Landet vi tog oss till ligger lite öster om Schweiz och kallas där av Österrike mest troligen.

Österrike är ett sådant där land som man gärna besöker ibland, men man besöker det alldeles för sällan. Och när jag väl tar mig tid för att besöka det så tar jag mig oftast för lite dit,  man tycker nästan alltid att resan blir för kort. Men på något sätt så känns det samtidigt bra att det bara blir korta besök i det landet, för annars hade jag kanske hunnit kärat ner mig i någon sån där söt tjej i lederhosen, druckit för många öl och ätit för mycket korv tror jag.
Men i Österrike så har dem inte bara öl och korv utan riktigt bra skidsystem också. Vi hamnade i ett sånt där system som man skulle kunna åka i en hel säsong och fortfarande ha åk som man inte hunnit med att åka. Vi hamnade i Arlberg, det är ett stort system och mer behövs inte sägas.

Att åka fel men ändå rätt, att åka vilse men ändå hitta, ja så har våra dagar i Arlberg varit.
Här är bilder från en helg i Österrike och åkning i Stuben, Zürs, Lech, St.Anton, Zug.
Jesper Rogö hamnar även framför kameran denna gång. Klart det är svårt att fota någon annan när han är den ända som man åker med, men det gör ingenting för han gör sig bra på bild.
När man står på ett berg, men vill vara på ett annat
Stubens skogsåkning hoppas jag på att jag får åka igen, sjukt bra och sjukt kul!
På en tågresa i Österrike.

Tusen tack Björn och Lotten för denna gång! Och Arlberg, vi ses igen!

Snö upp till pjäxkanten, snö som sprutar upp på låren och det flyger upp i ansiktet. Snö i munnen, snö i munnen så att det nästan är svårt att få luft. Man får flämta lite så där som man bara ser på film. Snö i näsan och innanför jackan. Dyngsura handskar, hela jag genomblöt, kall och hungrig. Men fruktansvärt genomglad, helt sjukt glad.
Ja, jag snackar om skidåkning. Extremt bra skidåkning som har åkts i två dagar, två riktigt djupa dagar.

Mer än så behövs inte säga. Du som varit med om liknande åkning vet vad jag pratar om och du som inte varit med om det hoppas jag snart får ett riktigt dump på ett riktigt berg. Då kommer du få en riktigt bra dag och du kommer få svängar med snö i ansiktet du sent kommer glömma. Jag hade en riktigt bra dag och jag hade riktigt bra svängar. 
Djupt riktigt djupt. Det här är Jesper, det kanske inte syns så bra.