WILLIAM LARSSON

Jag har tio fingrar och tio tår.

Det är ungefär hur många snöfall för lite, det har kommit under den tiden jag varit i Engelberg i år. Jag hade hoppats på såna där dagar som man alltid ser på film och på bild. Då det bara sticker upp en luva, ett snö fyllt skägg och någon som flämtar efter luft för att dem dränks i snö djupet. Jag kan säga att såna filmer och bilder tas inte i Engelberg just nu, Långt ifrån.

Jag hade en vision om att säsongen 2013-2014 skulle bli den säsong då jag fick mask i magen på grund utav snö djupet. Jag skulle få så många “faceshot” med öppen mun att det bara inte gick att undvika springmask. Så verkar det inte bli. Ska jag få i mig någon mask i magen så får jag väl gå ut på närmsta åker, gräva lite. Och då blir det förmodligen en vanlig hederlig lerig daggmask.
Men nu ska jag inte vara negativ, för det gör saken inte bättre.

De två översta bilderna är från i början av denna veckan. Då låg den där lite mjukare sortens snö orörd och fin.
Vägen från åket Laub brukar vara omgiven av höga snö vallar. Så är det inte riktigt just nu.

Stress, hets, folk, väntan och äcklig snabbmat som oftast består av en hamburgare. Avkoppling, musik, flygplanskaffe, lite drägel på hakan och ett jetlag fastän man inte åkt ur sin egentidszon ens. Ungefär så, ja så brukar mina resor vara. Ungefär vart jag än reser någonstans. Och så här brukar det se ut genom min kamera när jag reser någonstans.

Någonstans låg denna gång 268mil hemifrån och byn här heter Engelberg. Härligt att vara nere igen.
Fuck Cancer.

Lov.
Det är ett något som jag inte längre kommer att ha. Förmodligen så kommer jag aldrig mer i hela mitt livet ha ett ända till lov. Inget till höstlov,jullov,sportlov,påsklov eller sommarlov.

I det liv jag just nu lever i så är varje dag en semesterdag. Jag har inga måsten, inga krav utan bara möjligheter att göra allt vad livet har att erbjuda. Ja, så kan man se det om man är en positiv filur, annars kan man se mig som en arbetslös kille som lägger alla sparade pengar på skidåkning. Men varför se det negativt, livet är en semester. Och nu har jag semester från semestern.

Denna semester som vissa kallar för ” jullov” har jag spenderat i sedvanlig ordning men med andra personer skulle man kunna säga. Så här har det sett ut dem dagar då kameran fått följa med.
En familj blir aldrig för stor , så vi tillökade våran med hjälp av fyra kattungar och en storasyster med stor mage.Pepparkaksbakande är något jag har tränat på i snart 20år utan att det ger resultat. Pappa kavlar, jag trycker ut formerna och mamma lägger dem på plåten.

En syster som sjunger bra, sjunger inför folk i bland. Men det är tyvärr sällan jag lyckas vara på plats och lyssna på henne. Men denna gång var jag där.Så här ser en vacker dag ut på Dundret i Gällivare.
Jag fotar, pappa fotar mig, jag fotar pappa och pappa fotar Niklas.

Alla ställen är speciella.
De flesta ställen jag har varit på i livet har haft någonting sådant där speciellt, något sådant där lite extra som har gjort att man kommit ihåg just den platsen. Ibland så är det inte stället i sig som är speciellt, utan det har varit människorna man träffat och umgåtts med som gjort platsen speciell.

Denna vecka har alltså varit en sån där speciell vecka, en vecka har verkligen blivit vad man gjort den till. Det är alla sköna människor som gjort denna vecka speciell och gjort den till en sån där vecka som man kommer att komma ihåg!

Här är bilder från en utav veckans kvällar.

Det har varit kvällar med god mat, mycket snack och mycket skratt.

Solen skiner varje dag, men det är inte alla dagar som att det syns. Ibland är allting bara grått, vit och svart. Dem ända färger man ser är dem där skidåkarna som har färgglada funktions plagg på sig. Det är kanske något man ska investera i eller önska sig i julklapp. Världen blir roligare i färg, vackrare i färg och gladare i färg. Men jag kan inte på stå att jag hade tråkigt och inte var glad denna grå dag.

Men jag är jag.

Jag har säkert scrollat förbi en miljon statusar på facebook. Jag har läst en del utav dem men lång långt ifrån alla. Jag har läst en hel del statusar som man ångra att man läst. Men denna status ångrar jag inte att jag läste  “Finns säsongplats i vårt boende i Engelberg. Dec till april. Intresserad ?”  Jag skickade iväg ett mail och sa att jag var väldans intresserad, det tog några veckor innan dem rätta två bokstäverna föll på plats och säsongsplatsen var min.

Det förändrade hela min vardag, det blev någonting att längta efter. Ungefär som ett barn väntar på julaftons morgon ska komma, så väntade jag på att  första December skulle komma så jag kunde sätta mig på det där planet och äntligen få åka ner.
Få åka ner och leva lite!

Så här är jag, jag är i Engelberg. Och det är här jag kommer vara säsongen 2013-2014 alltså.

Här är bilder från en första vecka här nere, en toppen första vecka. Det är här det börjar!
Första veckan här nere så har jag haft sällskap av André, en korsbandslös brädåkare från de norra delarna av norrland. Han är född uppväxt  där vägen börjar. Mer behövs inte sägas.
När André inte åker fotar han eller äter snickers. Dessa tre bilder ovan står han för.

I Kiruna är det inte varje dag som solen skiner, jag skulle säga att det är mer sällan än ofta och att när väl solen är uppe för att kunna skina ja då går den ner igen. Det är inte heller varje helg det är skidtest här i Kiruna, jag skulle säga att det är ungefär en gång per år eller så. Och just denna helg så lyckades faktiskt skidtest och solsken hamna på en och samma helg. Det kallar jag tajming, eller tur eller något sånt där. Kanske är det den där Karman folk pratar om eller så var det kanske på tiden.
Ja, det var på tiden.

Tack för detta år och den gång Kiruna.

Stockholm för mig har varit hetsigt, folk överallt, stress. Och sånt där kaffe som kommer ur en automat. Det har bara varit hit och dit, pendel, tunnelbana och taxi. Alldeles för många affärer, för många affärer som kostar på tok för mycket pengar. Det kostar sånna där pengar som alltid är i rörelse, det kommer aldrig att stanna av, man har nästan blivit pank av att bara tänka på Stockholm. Så har det varit för mig.

Den här helgen förändrade Stockholm. Jag insåg att alla inte hade kostym, alla hus var inte höghus och alla hade inte bråttom.

Här har ni bilder från en helg som spenderades med Jesper och Johan. En Stockholms helg.
Från snö till betong. Från kyla till plusgrader. Till snö igen.
Stockholmsresan innehöll en skidamässa, fullt med folk och fullt med saker att se på. På den mässan så hade Make it Happend sitt ända stopp för detta år.
Tack för en hel grym Stockholms helg, hoppas att alla kommande “storstads” vistelser blir så här bra.

En tillbaka blick från en dag då termometern fortfarande stod på plus, snön hade inte börjat falla och mörkret hade inte börjat lägga sig. Det var höst och ruggigt. Långkalsongerna var på och kaffet dracks ur en kåsa.

Folk hade färdats dit via långa vägar, en del hade tur och hittade lite kortare vägar. Men andra körde fel och fick till och med ta omvägar. Men det var till Gällivare de var på väg.
För många var det kylan och snön som lockade.  De lockades dit för att kunna ta liften upp och för att sedan ta årets första svängar ner. Att bara kunna glida, bara vara och att bara kunna njuta av allt som en backe har att erbjuda. En del åkte snowboard, andra skidor, vissa åkte inte alls utan satt bara inne och drack kaffe av något visst speciellt märke som ryktas tydligen ha café där.

För mig var det dels kylan och snön som lockade, men främst utav allt alla människor.
Snö och kyla är lätt att beskriva, hur det känns och hur det är. Men det är verkligen svårt att beskriva vilka människorna är och hur dem är. Men det är folk utav alla olika slag och alla olika sorter, inte en som är den andra lik. Alla har olika karaktär, olika livssyn och lever helt olika. Det är inte någon som vill något ont, alla vill bara vara. Och de alla bildar som en gemenskap.
Jag skulle vilja förklara det som att det är ett svårt pussel av människor där alla bitar faller på plats liksom och när man är med dem känns  det som att man själv är en utav bitarna. Det är det som gör människorna speciella.

Här är bilder från två dagar fyllda utav minnen som jag har svårt att beskriva.
En tur upp på Dundrets baksida bjöd på solnedgång och åkning i bristande skare.

Tack för en toppen helg alla inblandade! Säsongen 2013-2014 blir bra, det känner jag på mig!